söndag 11 januari 2015
Den sista seglatsen
Nu är fars begravningscermoni helt avslutad, urnan är sjösatt i vattnen utanför Västervik.
Äntligen är det helt klart, den sista seglatsen påbörjad för far.
Min barkbåt från minnesstunden sjösatte jag från änden av en brygga i småbåtshamnen i stålande solsken.
Sorgsen, saknad, värme, lugn, eftertänksamhet.
Minnen från att pappa tog med mig ner till Västervik och jag lekte i slottsruinen gjorde platsen och tillfället för sjösättningen av barkbåten väldigt värmande och lockade till mycket eftertanke.
Nu kan jag inte längre fråga bara minnas och försöka gissa vad pappa skulle säga och göra. Saknar dig pappa, tårarna kommer, minnen seglar förbi, du var min pappa, alltid, hela tiden.
Älskar dig pappa!
Saknad
Saknar sig far!
Nu närmar det sig min 42:a födelsedag och jag saknar dig.
Du kommer aldrig mer komma på födelsedagsfika.
Det känns tomt, saknaden är stor och tung.
Det känns ensamt nu när du inte längre finns där som stöd i bakgrunden.
Ensamt utan ditt outtalade stöd och förståelse.
Ensamt, ledsamt, tomt.
Saknar dig pappa!
Min hjälte, min pappa
Bland det första jag minns är en sandlåda i Vilbergen,
sedan flyttar mina minnen över till Östra Ryd och Prästgårdsvägen,
trängsel i en husvagn på vintern och ett hus, vårt hus, som du bygger på.
Farfar var med när trappan till ytterdörren skulle gjutas,
jag lekte bland stora stenar på tomten och såg en harkrank.
Vår gata asfalteras och det luktar nylagd asfalt i sommaregn.
Ibland stannar vi på vägen hem vid kiosken Västra Husby
och köper Marabou mjölkchoklad,
Minns hur brandkåren jobbade med en skogsbrand och vi besökte dig ute i skogen.
Och du bygger ett garage i trä till mina leksaksbilar.
Min Hjälte.
Sedan förlorar jag dig i mitt dagliga liv.
Jag har inga minnen från själva uppbrottet
och ett av de sista minnena jag har från Östra Ryd
är att jag går på en introduktionsdag på skolan
och får köttbullar, brunsås, potatis och pressgurka.
Där efter börjar livet i Söderköping då vi bara kan vara med dig under helger,
minns att du vid åtminstone ett tillfälle skjutsar mig direkt till skolan på en måndag
och att jag inte vill lämna bilen utan vara med dig istället.
Jag hade lika svårt att lämna dig, som du ibland hade att träffa oss,
för att du visste att vi kunde bli så ledsna när vi var tvugna åka.
Vi växer och vi träffas när nu ditt jobb tillåter.
Minnen av sol och bad på centralbadet,
en liten lägenhet på Lagergrensgatan med gasspis,
Patric Hernandez LP med 70 tals disco på skivspelaren och Tarzan-tidningen i knät.
Du bygger en modellbåt, en fiskebåt tror jag,
kanske kom den från Lekhuset, som hade flyttat in i det nybyggda Linden?
Från Lekhuset kom också Märklin-tåget som under tonåren sakta växer hos dig.
En ny familj bildas hos dig som vi bara är en del av ibland.
Jag minns segelbåtar som tar oss på seglatser i skärgården till barkbåtsön, Harstena och runt Mälaren via Trosa,
där köper vi engelska kommandos i skala 1:76.
Att du en gång seglar hem oss genom en stormig skärgård ensam vid rodret.
Min Hjälte.
Jag växer, blir vuxen, flyttar hemifrån,
går igenom olika boenden och
förhållanden,
du finns alltid där och stöttar när du kan och med det du kan.
Din nya familj växer och vi har nu två syskon
som går genom livet i helt andra faser än de Tomas och jag befinner oss i,
de blir faster och farbror fortfarande i grundskolan.
Livet vrider och vänder på avstånden och möjligheterna att träffas,
avståndet blir större och mitt alldeles eget band till dig pappa,
som ingen av mina syskon har,
växer allt starkare
ju mer jag förstår
vad du gick igenom när vi växte upp.
Och du finns alltid där och ställer upp när det behövs.
Min Hjälte.
Jag hittar tillbaka till Norrköping och skaffar eget boende,
det behövs renoveras och byggas
och så klart vill du gärna vara med och hjälpa till,
ett sätt att komma varandra närmre efter alldeles för lång tid med för stort avstånd
och så får du ju göra något du verkligen gillar att göra.
Det sista vi bygger tillsammans kommer finns kvar,
något jag kan bygga vidare på och förbättra
tills det blir så klart det kan bli.
Ditt levande stöd har jag förlorat
men du finns kvar
och jag kan bygga vidare på minnen
i mina framtida byggprojekt
och i livets stora bygge.
Min pappa.